Bör de sociala medierna regleras för att skydda demokratin?

Publicerat 2020-07-08

Ledare i Lov&Data om en "enkel" lösning för att "rensa upp på nätet"

I Twitters och Facebooks barndom var det många som uppfattade dessa tjänster och andra sociala medier som en välsignelse för demokratin. Både i demokratier och i totalitära stater skapade tjänsterna nya möjligheter för var och en med en internetanslutning att enkelt sprida information och åsikter.

Sedan ett par år är tongångarna i den allmänna debatten betydligt mer dystra. ”De amerikanska nätjättarna”, som de nu oftast kallas, anklagas för att inte göra tillräckligt för att hindra sina användare från att sprida falsk information, terroristpropaganda, nätkränkningar m.m. Det har gått så långt att vissa nu istället uppfattar de sociala medierna som ett hot mot demokratin.

Så här i efterhand är det uppenbart att den tidiga bilden av de sociala medierna var allt för rosaskimrande, bl.a. underskattades dessa aktörers maktställning. Men på samma sätt är det tydligt att den allmänna debatten idag ensidigt rör de sociala mediernas negativa sidor. Traditionella medieaktörer driver inte sällan på denna debatt, samtidigt som de konkurrerar med de sociala medierna på annonsmarknaden eller förhandlar med dessa om upphovsrättigheter.

Eventuella ingripanden från det allmännas sida bör dock baseras på tydliga faktaunderlag och utgå från användarnas/medborgarnas intresse. Allmän moralpanik eller uppblåsning av marginella företeelser måste för det första sållas bort från debatten. Att reglera de sociala mediernas verksamhet är förstås inte fel i sig, men det får inte göras på ett sätt som innebär att användarnas yttrandefrihet eller rättssäkerhet begränsas på ett oproportionerligt sätt.

Om man blickar ut i värden kan man nu se vissa oroväckande tendenser. Flera länder har infört eller diskuterar att inför förbud mot ”falsk information” i sociala medier eller vaga skyldigheter för tillhandahållare av sociala medier att skydda användarna mot ”skadligt” innehåll. Dessa former av lagstiftning är svåra att förena med internationella yttrandefrihetsnormer.

Både i USA och inom EU diskuteras det att mjuka upp de särskilda regler som innebär att t.ex. sociala medier inte kan hållas ansvariga för användarnas brottsliga eller skadeståndsgrundande inlägg (för EU:s del finns dessa regler i det s.k. e-handelsdirektivet). Vissa justeringar kan säkert vara nödvändiga, men den principiella utgångspunkten bör även fortsättningsvis vara att det är användarna som ansvarar för sina yttranden och att staterna därför måste tillsätta resurser för att upprätthålla lag och ordning även på nätet. I Sverige sker det nu också i betydlig större utsträckning än tidigare.

Ett utökat straff- eller skadeståndsansvar för mellanhänder leder till att dessa privata aktörer måste strama åt användarvillkor och införa hårdare moderering och därmed indirekt till begränsningar av användarnas yttrandefrihet. Det sammanhänger bl.a. med att mellanhänderna har svårt att göra kvalificerade rättsliga bedömningar och därför ofta väljer att hålla viss marginal till det otillåtna.  Trots att moderingen sker med ofullkomliga automatiserade system ges användarna dessutom sämre processuellt skydd än när det är det allmänna som ingriper mot misstänkt missbruk av yttrandefriheten.

Varje steg mot att de sociala medieföretagen ges ett ökat ansvar för användarnas yttranden som ändå anses nödvändigt – framför allt för att skydda andra grundläggande rättigheter, såsom rätten till privatliv – måste därför kombineras med regler som garanterar att resultatet i praktiken blir en korrekt balans mellan olika rättigheter och att användarna ges processuella möjligheter att få felaktiga borttagningar av sina yttranden prövade.

Facebooks nya initiativ med en oberoende nämnd som ges rätt att med bindande verkan överpröva företagets egna moderingsbeslut är utan tvekan ett steg i rätt riktning, men systemets otillräcklighet i det här diskuterade hänseendet framgår genom att nämndens beslut inte gäller framför nationell lag, som alltså kan framtvinga ett borttagande. Garantier för användarnas yttrandefrihet och rättssäkerhet måste alltså finnas i nationella rättsordningar för att få fullt genomslag.

Det råder ingen tvekan om att de sociala medierna idag har blivit en viktig maktfaktor som måste bli föremål för myndighetstillsyn och kanske också särskild reglering i vissa hänseenden. Inte minst företagens användning av personuppgifter för profilering och s.k. microtargeting bör ge anledning till vaksamhet. Att ge dessa aktörer ett utökat ansvar för användarnas yttranden bör däremot inte ses som patentlösningen för att ”rensa upp på nätet”.

(Publicerad i Lov&Data nr 142, juni 2020, s. 2-3)

* Lästips: Westman, Daniel, Sociala medier – yttrandefrihet och ansvar, i Ord och rätt: Festskrift till Hans-Gunnar Axberger (tillgänglig på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1388868&dswid=4821)